Jag sov hos Chris natten mellan onsdag och torsdag. Han jobbar inte i den här staden så han är borta flera dagar i veckan, vilket passar bra för mig som vill ha tid för mina intressen. Men han kom hem onsdag kväll för att åka torsdag morgon igen, vet inte riktigt varför han valde att komma hem så kort, men vi möttes upp utanför hans port sent i onsdags för att hinna träffas lite. Vi hann inte umgås speciellt mycket innan vi gick och la oss men det var underbart att ligga och bara hålla om varandra. Det var underbart att få vakna upp bredvid honom också, bli pussad på pannan och känna hans varma kropp mot min. Första natten jag sov hos honom fick jag en tandborste som jag la tillbaka i förpackningen när jag använt den och la in den längst ner i hans badrumsskåp, men när jag den här natten skulle borsta tänderna så ställde jag försiktigt ner den i hans tandborstglas bredvid hans när jag var klar. Jag såg våra två tandborstar och tänkte "vad härligt om det här skulle bli vardag", få ha någon att ställa sin tandborste bredvid. När han tittar på mig, och jag tittar tillbaka, får jag världens största leende från honom. Jag älskar hur han tittar på mig, han tittar med en sån värme och belåtenhet i blicken. Jag som aldrig är blyg blir jätteblyg när han tittar på mig, är det ett tecken på att jag börjar bli jättekär? Idag har vi känt varandra i 2 veckor och jag kan inte fatta hur kort tid det har gått. Jag vill ha honom i mitt liv för resten av all framtid.

 

Det som gör mig rädd med Chris är min historia och gamla beteendemönster jag har, som gör att jag kan reagera annorlunda mot vad andra skulle göra. Jag kan dra konstiga slutsatser, som var normala förut men helt sjukt när jag tänker på det nu. Jag hade en sjuk relation, det här en normal relation men jag vet liksom inte hur man gör. Jag vet hur man beter sig mot någon som slår en, men hur beter man sig mot en som inte gör det? Vad gör "normala" människor? Fan vad det här gör mig ledsen samtidigt som jag känner FAN HELLER att mitt ex fortfarande ska få styra mitt liv, det är jag som har makten nu! Snälla hörrni, håll tummarna för mig, för att Chris är den jag spendera resten av mitt liv med. Jag sa till en Madeleine igår "skicka ut till universum att det ska vara jag och Chris", ni vet enligt "The Secret".

 

Igår var Madeleine här och vi åt libanesisk mat tillsammans som jag köpt, så himla gott! Det kändes bra att prata med henne och det var ett bra tag sedan vi sågs sist. Tog en fika med Sandra vid 13 och efteråt gick vi lite i stan och kollade efter skor. Gick en promenad på kvällen och sprang lite och det känns trots det jättebra i knät vilket är toppen! Jag har bestämt mig för att kunna springa 5 km en dag utan att behöva stanna och jag bara SKA klara det.

 

Jag mår jättedåligt på jobbet, jag gör allt för att hålla ut de här sista 3,5 månaderna. Jag har blivit punktmarkerad och de har bestämt sig för att avsky mig bara för att jag valt att sluta. De hatar folk som slutar och "sviker" enligt dom. Men deras beteende gör mig bara ännu mer säker på att jag tagit rätt beslut. Fast det är läskigt, jätteläskigt att bli av med sin trygghet vilket arbetsplatsen har varit.