Jag börjar må bättre. Måste erkänna för mig själv att jag behöver andra, även om jag hatar den känslan. Jag vill vara oberoende, klara allt själv, vara stark utan andra människor för då kan ingen såra mig. Jag stänger inte in mig utan börjar bli den sociala själ jag är igen, tar tag i saker även fast det fortfarande tar emot lite. Känner att jag måste ta tillvara på den här tiden när allt känns bra igen för snart åker IK tillbaka till Göteborg och BA försvinner till pluggandets värld. Jag blir då kvar... ensam. Ensam. Det där ordet jag hatar. Som ger mig rysningar. Jag är egentligen inte ensam, men mer ensam. Tackar högre makter för att jag har Madeleine. Hon som betyder så mycket och som gör mig stark. Tillsammans blir vi starka. Hur många har en möjlighet att ha en andra familj? Är så otroligt tacksam.

 

Ibland funderar jag på att flytta tillbaka till staden jag kommer ifrån, men jag tror att det är ett sätt att fly från mina känslor här. Jag tror att allt skulle bli så jäkla lätt där bara för att jag har min familj nära då, men egentligen har jag inget kvar där förutom dom. Mina gamla vänner vill jag inte umgås med förutom en som jag fortfarande har kontakt med. En annan tjej jag känt sen gymnasiet och som jag fortfarande har kontakt med bor i Norrköping. Det finns inget kvar där och jag vet inte om jag egentligen är så sugen på att bygga upp mitt liv där igen. Om jag ändå bara kunde träffa någon här att få dela mitt liv med... det är det jag saknar. Jag vill egentligen inte härifrån men ensamheten svider inom mig. Jag får panik. Jag vill inte härifrån men det börjar bli ensamt. Fyller 28 år i år och jag önskar verkligen att jag kunde få träffa en fin kille. En som älskar mig för den jag är. En som gör mina dagar mindre ensamma. En som frågar mig hur jag mår, hur min dag varit. En som överraskar mig. En som alltid finns där för mig. En som fyller det där tomrummet i mitt hjärta.

 

För en månad sedan bestämde jag mig för att sluta drick läsk, äta godis, chips och allt annat sånt som inte är bra för kroppen. Jag äter och dricker endast onyttigt vid vissa valda tillfällen och vräker då inte i mig utan intar med måtta. Det har gjort att min besatthet/beroende har försvunnit och jag nöjer mig med ett glas läsk, nåra godisbitar osv och äter mer grönsaker och ordentlig mat vilket gör att jag varit friskare än någonsin. Det är bara knät som krånglar men nu börjar det bli bättre. Kör rehabilitering 2-3 ggr/dag och har lite uppehåll i hårdare konditionsträning för det triggar inflammationen i knät. Vecka efter att jag fick kortisonsprutan var skitjobbig, hade så himla ont! Jag har gått ner 4 kg från 69,8 till 65,5 kg vilket känns jättebra! Jag trivs mycket bättre i min kropp, magen är inte svullen och min magkatarr är borta. Mina kläder sitter bättre och jag behöver inte dölja kroppen på samma sätt som jag gjort förut för att jag skämts. Målet är att gå ner till 59 kg till 1 november. Jag ska klara det! Det är så värt det. Har massa fina kläder i min garderob som inte passar p.g.a. min viktuppgång och har inte gjort på flera år. Jag ska kunna få på mig dom igen. så är det bara.