Just nu ligger jag i sängen och väntar på att mini bossen ska vakna så han kan få mat. Min ena katt ligger precis bredvid mig och sover. Hon har varit lite rädd för den nya människan som kommit in i vår familj men det går bättre och bättre. Chris är den bästa partnern och pappan man kan tänka sig. Han är engagerad, hjälper till och sätter mig och Arvid före sig själv. Vi är väldigt lyckliga men det är också jobbiga känslor som kommer med omställningen till det nya livet. Samma dag vi kom hem från BB grät jag flera timmar (fick sk baby blues) men visste knappt varför. Femte dagen efter förlossningen var dock värst vilket är vanligt. Det är viktigt att det även pratas om det här tycker jag för det är väldigt vanligt. Det finns inte speciellt många saker i livet som är så omvälvande som att få barn och man behöver inte alltid älska det. Jag mår bättre nu och jag och Chris börjar hitta rutiner och strategier.