En gång i tiden trodde jag att jag inte skulle "bli något". Det kändes som att ingen trodde det. Trorsdet trodde jag på mig själv, hur jag hittade den styrkan vet jag inte. Jag kämpade 2 år på komvux innan jag fick fly, fick bra betyg trots allt kaos runt mig. Jag var så stolt. Och jag hade en dröm - universitetet. Den drömmen kändes så avlägsen bara, trots bra betyg verkade de inte konkurrenskraftiga. Jag gav upp lite. Började jobba, ett ekorrhjul och dagarna gick. Visste att jag hade glöden inom mig men det tog hela 4 år innan jag började kolla upp saker och ta tag i det. Läste på komvux hösten 2017 för att få meritpoäng och det var kämpigt, jag visste ju inte om det skulle gå vägen trots allt slit och nattplugg. Ville ge upp några gånger men jag påminde mig om varför jag gör det... jag måste bara ha tålamod. Hamnade på reservplats 3 på min drömutbildning efter urval 2 på det universitet jag verkligen ville komma in på. Jag visste att det var kört och förberedde mig på att jobba igen, att min dröm nog aldrig kommer förverkligas... tills jag idag fick reda på att jag har kommit in!!! Kan ni fatta att jag har kommit in??!! Det är lite kaos i huvudet; barn, utbildning, Chris och ja en miljon andra tankar. Allt händer samtidigt. Massa hormoner på det där kan ju bara leda till en sak: tårar. Jag är lycklig, så jävla lycklig, samtidigt som jag är rädd för allt går så snabbt nu. Det gäller att hänga med!

Det gick jättebra hos barnmorskan idag och jag och hon klickade verkligen! Fick med lig lite papper och en bok med rubriken "Vänta barn". Känns så overkligt.