Igår ringde jag specialistmödravården och fick tid för ultraljud för att kolla så att jag inte har en slags tumör i livmodern som jag har haft en gång tidigare för ca 10 år sedan. Den måste opereras bort snabbt för den kan sprida metastaser till lungorna. Jag fick tid i en grannstad bara några timmar efter jag ringde (lång väntetid här) så jag och Chris åkte dit. Oj vad allt förändrades när jag fick se barnets hjärta slå och hur den viftade med armarna. Jag kände sån kärlek. Vi alla skrattade för barnet var verkligen livligt och tränade febrilt på att röra sina små armar. Man vet ju aldrig om barnet är dött i magen eller om något ser fel ut så jag har liksom väntat lite med att känna glädje till 100%. Graviditeten fick nog också en helt annan dimension för Chris och han känns så glad, nu börjar det verkligen sjunka in och kännas verkligt att vårt barn växer i min mage och att vi ska bli föräldrar. Vi fick med oss en bild som Chris har hemma hos sig och den kändes verkligen viktig för honom och det gör mig glad att han känns så engagerad. Han fick ju en rejäl chock och har behövt lite tid att smälta graviditetsbeskedet och han var faktiskt ett tag inne på att abort kanske är det bästa. Han kommet bli en så otroligt fin pappa till vårt barn, när jag ser honom med andra barn är det som att han aldrig gjort något annat.